Jag har slutat se skillnad på lögn och sanning,
på dröm o verklighet.
Ibland känns det bara som om allt jag gör bara blir fel.
Blickar tbx, minnena kommer alltid finnas där.
Det gör ont i mig, kommer aldrig kunna glömma.
Men lever varje dag som den kommer och försöker se allt bra,
att det är över nu. Och hoppas att det inte kommer tillbaka.
Jag har sett det många gånger, det känns så jobbigt.
Jag önska att allt bara var en lång dröm.
Dom flesta vet vad jag menar, dom som inte vet får väl fråga.

Och det känns jobbigt att veta att du bara kan försvinna en dag, så att jag aldrig mer på träffa dig.
Gråter miljontals tårar varje gång jag tänker på det.
Försöker leva varje dag, glömma den tanken och bara vara med dig.
Jag utan dig, är ingen Madeleine alls.
Utan dig skulle inte jag funnits idag, du är en av dom viktigaste personerna i mitt liv.
Även om du svek mig i mer än tre år.
Mamma, jag älskar dig